Svårt

Höga förväntningar, svåra att leva upp till.
Hårda ord som lämnar sår.
Avstånd.
Misstro.

Det kanske är dags att göra något annat nu.

Nytt år

Jag trodde att det skulle bli den bästa julen på många år. Jag längtade och väntade. Sedan blev allt fel. Och nu sitter vi fast igen. I samma mönster, samma ilska, samma stolthet och ovilja att ge.

Varför? Gjorde jag fel? Var jag bara feg?

Han tittar bara på.

Vet inte

Jag hinner inte med. Jobb som måste avslutas, barn som måste skjutsas fram och tillbaka, ny liv, gamla som dör. Och jag vet inte vad jag vill, vad jag känner. Finns ingen tid att reflektera, att stanna upp och vara i mig själv.

Är det inte så det alltid är? Vi sätter undan oss själva för att hinna med det vi kallar våra liv.

Maken finns där, vid min sida. Lite rädd. Noga med att lyssna till mina signaler. Vi är på väg hem, tror jag.

Lördagsfunderingar

Underbart nära, ord som förstås.
Ögon som ser, och ger
kärlek, respekt, omtanke.

Hur kunde det vara så svårt,
när det är så lätt.

Jag hade något att säga

Jag vet att jag hade något att säga. I morse hade jag hela huvudet full av tankar och ord som jag ville dela med mig av. Undrar vart de tog vägen? Kanske flög de över mitt huvud när jag sprang i kapp med barnen nerför backen. Tittade ner på oss när mellanbror tog lillasyster i handen när vi gick över gatan. Lyfte och försvann när lillasyster vinkade hej då till storebror utanför skolan.

Vi är lyckliga. Magen är fylld av kärleksbubblor. Tankar och ord, men andra än de jag tänkte.

Livet

Det sitter en man
på en parkbänk utanför barnens skola.
Byxorna är nedsmutsade, marken under honom likaså.
Han har en påse bredvid sig.
Huvudet hänger åt ena sidan, blicken tom, förlorad.
Föräldrar äcklas, tittar bort.

Gården framför honom är full av liv, liv som han själv inte klarade av att leva.

Mejl

Gracias amor por volver a quererme.

Rädd

Nykär.
Och livrädd.

Kände mig så stark,
nu öppnar jag upp,
igen.
Fan ta honom om han sviker,
igen.

Han vet,
känner till min rädsla.
Säger att det nog måste vara så.

Vi pratar mycket,
hela tiden.
Tar på varandra,
smeker bort oron.

Hopp

Jag har en man,
en partner,
barnen en pappa.
Inte längre en person
på besök
lite då och då.

Jag bäddar rent igen
och vågar hoppas.

Ensamma

Mamman, mormorn, har åkt. Hon lämnar en hemtrevlig doft, stearinljus och kuddar på rader efter sig. Stora sonen sörjer. De är bästisar, lika ömtåliga.

Jag lämnas ensam med allt det nya. Projektet är färdigt, inget nytt just nu, tid att tänka. Vi kommer lite närmare. Vi pratar mycket. Jag läker, ser hans ärlighet. Gammalt rinner bort. Men tid, jag behöver fortfarande tid.

Kanske

Är det mitt fel? Det kan vara så att det är mitt fel.
Jag hör mig själv förklara. Orden ekar i mina öron.
Vill krypa tillbaka in i skalet, försvara.
Låt mig va! Vill inte höra om styrka.
Hur har du stått ut?

Det kanske inte är han.
Det kanske bara är jag.

Männens rätt

Jag räckte upp handen i dag, i en skolsal. Den stackars fröken blev röd i ansiktet, föräldrarna skrattade högt. De var ingen fräckis jag drog. Jag undrade bara lite försynt om det möjligtvis kunde gå för sig att den förälder som ska ta hand om klassens materialinköp var av manligt kön, en pappa helt enkelt.

"Jag behöver en mamma", hade hon sagt. "Den mamman ska ...", fortsatte hon. "Om ingen mamma anmäler sig frivillig ..." Där tog det stopp. Den jobbiga utländska mamman - den enda utländska mamman - viftade med handen och ifrågasatte frökens inställning till männen. Det var faktiskt flera närvarande, men hennes yttranden gav mig känslan av att hon ansåg dem vara helt överflödiga. Hur ska en man kunna erbjuda sig frivilligt när det är en kvinna som efterfrågas?

Jag tycker synd om de spanska männen och vill gärna värna om deras rätt. Deras rätt att vara bra, engagerade föräldrar. Deras rätt att känna sig delaktiga i en skola som till allra största delen styrs av hemmafruar. Och deras rätt att vara goda förebilder för sina söner, de som kanske också ska bli pappor någon gång. Om vi tar ifrån dem den rätten kan vi inte heller förvänta oss något ansvar. Jag undrar om det är det hon vill, sonens nya fröken?

Déjame vivir

Så vackert.

Regn utan fall

Det regnar, som de sa att det skulle göra, men det gör ingenting. Tre underbara barn har uppvaktat med sång, paket och frukost på sängen. Eller i alla fall två, den tredje ville helst bara spela spel på mammas iPhone; det lockiga håret på ända och fingrar som sökte efter kakan på mammas bricka. Storebror skyndade nerför trappan för att hämta en ny kaka. Mellanbarnet bad mig att blåsa ut ljuset och önska något. Men i den stunden hade jag inga önskningar, inget som fattades mig.

Helg

Det ska regna i morgon, på min dag. Det har inte regnat på flera veckor.

Jag har bjudit hit hela hans familj. Jag vill att de ska komma, för barnens skull, för min skull. Det blir första födelsedagen utan maken, första på tretton år. Första gången som han inte kommer att väcka mig på morgonen tillsammans med barnen. Eller, vänta nu, det blir det inte alls. Det är jag som alltid har väckt honom på morgonen när han fyller år.

Det kanske inte blir så stor skillnad i alla fall.