Jag hinner inte med. Jobb som måste avslutas, barn som måste skjutsas fram och tillbaka, ny liv, gamla som dör. Och jag vet inte vad jag vill, vad jag känner. Finns ingen tid att reflektera, att stanna upp och vara i mig själv.
Är det inte så det alltid är? Vi sätter undan oss själva för att hinna med det vi kallar våra liv.
Maken finns där, vid min sida. Lite rädd. Noga med att lyssna till mina signaler. Vi är på väg hem, tror jag.
