Vet inte

Jag hinner inte med. Jobb som måste avslutas, barn som måste skjutsas fram och tillbaka, ny liv, gamla som dör. Och jag vet inte vad jag vill, vad jag känner. Finns ingen tid att reflektera, att stanna upp och vara i mig själv.

Är det inte så det alltid är? Vi sätter undan oss själva för att hinna med det vi kallar våra liv.

Maken finns där, vid min sida. Lite rädd. Noga med att lyssna till mina signaler. Vi är på väg hem, tror jag.

Lördagsfunderingar

Underbart nära, ord som förstås.
Ögon som ser, och ger
kärlek, respekt, omtanke.

Hur kunde det vara så svårt,
när det är så lätt.

Jag hade något att säga

Jag vet att jag hade något att säga. I morse hade jag hela huvudet full av tankar och ord som jag ville dela med mig av. Undrar vart de tog vägen? Kanske flög de över mitt huvud när jag sprang i kapp med barnen nerför backen. Tittade ner på oss när mellanbror tog lillasyster i handen när vi gick över gatan. Lyfte och försvann när lillasyster vinkade hej då till storebror utanför skolan.

Vi är lyckliga. Magen är fylld av kärleksbubblor. Tankar och ord, men andra än de jag tänkte.

Livet

Det sitter en man
på en parkbänk utanför barnens skola.
Byxorna är nedsmutsade, marken under honom likaså.
Han har en påse bredvid sig.
Huvudet hänger åt ena sidan, blicken tom, förlorad.
Föräldrar äcklas, tittar bort.

Gården framför honom är full av liv, liv som han själv inte klarade av att leva.

Mejl

Gracias amor por volver a quererme.

Rädd

Nykär.
Och livrädd.

Kände mig så stark,
nu öppnar jag upp,
igen.
Fan ta honom om han sviker,
igen.

Han vet,
känner till min rädsla.
Säger att det nog måste vara så.

Vi pratar mycket,
hela tiden.
Tar på varandra,
smeker bort oron.

Hopp

Jag har en man,
en partner,
barnen en pappa.
Inte längre en person
på besök
lite då och då.

Jag bäddar rent igen
och vågar hoppas.

Ensamma

Mamman, mormorn, har åkt. Hon lämnar en hemtrevlig doft, stearinljus och kuddar på rader efter sig. Stora sonen sörjer. De är bästisar, lika ömtåliga.

Jag lämnas ensam med allt det nya. Projektet är färdigt, inget nytt just nu, tid att tänka. Vi kommer lite närmare. Vi pratar mycket. Jag läker, ser hans ärlighet. Gammalt rinner bort. Men tid, jag behöver fortfarande tid.

Kanske

Är det mitt fel? Det kan vara så att det är mitt fel.
Jag hör mig själv förklara. Orden ekar i mina öron.
Vill krypa tillbaka in i skalet, försvara.
Låt mig va! Vill inte höra om styrka.
Hur har du stått ut?

Det kanske inte är han.
Det kanske bara är jag.

Männens rätt

Jag räckte upp handen i dag, i en skolsal. Den stackars fröken blev röd i ansiktet, föräldrarna skrattade högt. De var ingen fräckis jag drog. Jag undrade bara lite försynt om det möjligtvis kunde gå för sig att den förälder som ska ta hand om klassens materialinköp var av manligt kön, en pappa helt enkelt.

"Jag behöver en mamma", hade hon sagt. "Den mamman ska ...", fortsatte hon. "Om ingen mamma anmäler sig frivillig ..." Där tog det stopp. Den jobbiga utländska mamman - den enda utländska mamman - viftade med handen och ifrågasatte frökens inställning till männen. Det var faktiskt flera närvarande, men hennes yttranden gav mig känslan av att hon ansåg dem vara helt överflödiga. Hur ska en man kunna erbjuda sig frivilligt när det är en kvinna som efterfrågas?

Jag tycker synd om de spanska männen och vill gärna värna om deras rätt. Deras rätt att vara bra, engagerade föräldrar. Deras rätt att känna sig delaktiga i en skola som till allra största delen styrs av hemmafruar. Och deras rätt att vara goda förebilder för sina söner, de som kanske också ska bli pappor någon gång. Om vi tar ifrån dem den rätten kan vi inte heller förvänta oss något ansvar. Jag undrar om det är det hon vill, sonens nya fröken?

Déjame vivir

Så vackert.

Regn utan fall

Det regnar, som de sa att det skulle göra, men det gör ingenting. Tre underbara barn har uppvaktat med sång, paket och frukost på sängen. Eller i alla fall två, den tredje ville helst bara spela spel på mammas iPhone; det lockiga håret på ända och fingrar som sökte efter kakan på mammas bricka. Storebror skyndade nerför trappan för att hämta en ny kaka. Mellanbarnet bad mig att blåsa ut ljuset och önska något. Men i den stunden hade jag inga önskningar, inget som fattades mig.

Helg

Det ska regna i morgon, på min dag. Det har inte regnat på flera veckor.

Jag har bjudit hit hela hans familj. Jag vill att de ska komma, för barnens skull, för min skull. Det blir första födelsedagen utan maken, första på tretton år. Första gången som han inte kommer att väcka mig på morgonen tillsammans med barnen. Eller, vänta nu, det blir det inte alls. Det är jag som alltid har väckt honom på morgonen när han fyller år.

Det kanske inte blir så stor skillnad i alla fall.

Klartänk

Jag är så trött.
Måste tänka på det,
att jag inte kan tänka när jag är trött.
Trötta tankar blir uppgivna tankar
och det gör ingen glad.
En dag kvar sen kan jag vila,
fira födelsedag, fira projektslut.

Stranden, jag ska åka till stranden,
med barnen.
Springa, långt, med musik i öronen.
Det blir bättre sen,
med klartänket.
Det måste det bli.

Hopplöshet

Jag har tappat glädjen och tron. En god vän ringde i går och var förtvivlad över sin relation, sitt äktenskap. Så många beröringspunkter med mitt liv att jag blev skrämd. Hon försvarade också som jag brukade göra.

Jag känner hur jag fylls av misstro och ilska. Hur fan ska det någonsin gå att ha ett fungerande förhållande? Hur ska jag göra för att inte bli en obotlig cyniker? Först kände jag mig fri, stark och glad, nästan euforisk. Nu är jag bara trött och uppgiven, slagen. Jag känner pressen från alla runt mig. Inte ska väl ni … Men han försöker ju … Eller: Kom hem! Nu!

I dag har det gått fyra veckor sedan han flyttade.

Kalas

Påtvingade leenden, inte för den skull falska.

Nervösa skratt, flackande blickar.

Hur ska jag bete mig för att ingen ska märka hur obehagligt det här är.

Ingen säger något. Alla vet.

Varför låtsas?

Känner mig bedövad, bedrövad.

Dag

Ny dag efter lång natt.

Sömnen störs av drömmar,

mardrömmar.

 

Tyst hus, ensamhet.

Orka

I dag känns det inte som jag kommer att orka. Jag kliver omkring med blyskor och kommer varken framåt eller bakåt, knappt ens åt sidan. Kan det räcka med hans kärlek. Kan jag kanske känna kärlek igen, för honom. Det skulle vara så mycket lättare. Om jag bara kunde sluta tänka på allt det där som varit, allt det som har gnagt ett stor hål i min kärlek. Jag vet nog egentligen att det är för sent. Det går inte att laga. Men hur orkar man stå emot?

Bädda rent

Rena lakan.
Två madrasser.
Två täcken.
Två kuddar.

Ena sidan tom.
Befriande tom.
Tills någon vaknar.
Mitt i natten.
Tar över det tomma.
Liten kropp.
Stort ljus.

Så här vill jag ha det.

Sorg

Vi var på bio i går, jag och maken. Eat, pray, love.
Jag tänkte att det kunde vara bra, terapi.
Vi grät, flera gånger. Han fler.

Efteråt sa han att han förstod att han inte hade tagit vara på den kärlek jag har gett honom.
Jag sa att han aldrig har velat vara en del av mitt liv.
Det gjorde så ont.

Han sa att det enda han kan göra är att stötta mig;
enda sättet han kan visa att han fortfarande älskar mig.
Förtvivlan. Bottenlös sorg. Vi grät när vi skildes åt.

Beslut

Jag gör det inte. Jag flyttar inte, inte nu. Det hade varit helt logiskt att göra det, ekonomiskt smart, men jag hinner inte med. Jag måste få tid att tänka, avsluta mitt pågående projekt och förbereda barnen. Jag vet inte heller om jag vill flytta just dit. Jag har ingen bestämt plats att flytta tillbaka till, men jag måste få känna efter vad som känns bäst. Kanske vill jag inte ens flytta.

Maken sa att han tyckte att det var bättre att vi flyttade på en gång. Varför?

Vi grälade i går, på telefon. Det hade varit lugnt länge men i går small det till och jag fick ont i magen på en gång. Energin rann ur mig och jag blev arg på mig själv och på det inflytande han har på mig. Han sms:ade och bad om ursäkt. Vi pratade igen. Men varför får jag en känsla av att det fortfarande är han som styr, fast det är jag som har tagit steget?

Flytt?

Jag fick ett erbjudande. Ett jobb. I Sverige.
Det är bara halvtid och ett vikariat, men en chans.
Jag skulle behöva börja redan i november.

I går var jag ute och åt. Sent, som man gör här.
Ljummen luft, fyllda restauranger och gator.
Jag trivs ju här, med den biten.

Barnens far säger att han kommer efter, att han ändå kommer att vara nära.
Jag har äntligen fått min chans. Varför tvekar jag?

Mitt hemliga liv

Det här är min hemlighet, min ventil.
Jag känner mig tacksam och ödmjuk inför de kontakter jag fått,
på så kort tid.
Kvinnokraft, medsystrar.
Okända människor som delar med sig, till mig.
Tack.

Stillestånd

Jag jobbar, mycket. Har ett projekt som måste bli klart. Hinner inte tänka. Vill inte prata. Han mår inte bra. Jag blir irriterad, stöter bort. Många år som jag inte mått bra, utan att nå fram. Vad förväntar han sig nu?

Besök

Vi har besök, av en mamma och mormor. Barnen är överlyckliga. Jag är avvaktande, men glad för hjälpen.

Min mamma blev lämnad av min far. Hon blev sjuk. Klarade inte av att handskas med sig själv, med oss, barnen. Hon lutade sig mot oss, hade oss som snuttefilt. Berättade saker som barn inte ska behöva höra. Skrek att hon skulle ta livet av sig när vi bara ville fira jul.

Jag var ganska stark redan då och insåg snabbt att jag inte var den som skulle hjälpa henne, att det faktiskt var meningen att hon skulle ta hand om mig. Jag klarar för det mesta att hålla distans till henne och se det hon gör bra, men inte nu. I morse sa hon framför sina tre barnbarn att det spelade ingen roll om de fick byta lärare nästa år eftersom de inte kommer att vara här då.

Hon ska vara här i drygt tre veckor. Kanske är det dags att prata om det som hände då, för tjugo år sedan.

Misslyckad, bortskämd, glad?

I går valde jag att följa med på ett jippo för de två störstas skull. Kompisar, tält, lägereld, grillning ... Vänner som jag inte träffat sen separationen, bekanta till dem som jag inte känner. Det pratades en del och jag fick en känsla av att glädja några av dem med mitt "misslyckande". Se på oss, vi håller ihop och har det faktiskt ganska okej. Han är en bra pappa (fast han lyfter inte ett finger i hemmet och jag måstealltid  be om hjälp). Jo, men jag har faktiskt börja träna nu (fast han har tränat i flera år direkt efter jobbet vilket innebär många timmar extra hemifrån). Vi har ett bra samliv (fast sex hade vi någon gång i våras).

Jag funderar ibland på om jag bara är bortskämd, om jag kanske lägger ribban lite väl högt? Har jag verkligen rätt att kräva att han engagerar sig i familjen på samma sätt som jag? Han är ju ändå en stabil, trogen, ansvarsfull människa. Har jag rätt att kräva att han visar samma respekt mot min familj som jag gör mot hans? De kan ju faktiskt vara lite jobbiga ibland. Har jag rätt att kräva att han ser mig och sätter mig först ibland? Det finns faktiskt de som har det mycket värre.

I morse var jag i alla fall glad över att slippa vara arg när allt skulle packas ihop. Jag visste att det inte fanns någon att be om hjälp, inte någon att säga åt vad han snälla kunde göra. Jag berättade det här för honom när han hämtade killarna. Han sa att det inte skulle bli så nu, aldrig igen. Jag vet inte om jag tror på det.

Bort

Står mitt i och ingenstans,
följer med strömmen.
Måste påminna mig om tiden,
ge mig själv tid.

I går bröt allt samman. Ett telefonsamtal blåste bort varje liten uns av behärskning.
Skrik och hårda ord mot någon jag inte känner, någon som ska ta hand om mitt barn.
I dag önskar jag att jag kände ånger, men känner bara förakt.
Tänker inte stå ut med det här längre. Måste härifrån.

Hur det var

Kommer du ihåg?
Vatten i mitt hår.
Ditt glada skratt.

Blöta samtal
om ingenting,
om allting.

Kommer du ihåg?

Tungt

I dag orkar jag inte.
Klumpen i halsen vill inte försvinna.
Glad att jag klarade att lämna barnen i skolan.
Vill ta med mig dem och fly.
Fly från situationen.
Fly från landet.

Vill inte mer.

Utmattning

Jag är så fruktansvärt arg. Hur kan det vara så att maken helt plötsligt tillbringar all tid han kan med sina barn? Vi lever inte tillsammans längre, men barnen träffas sin pappa mer nu än de gjorde innan. Ska jag vara nöjd då? Ska jag se vilken underbar människa han faktiskt kan vara och bli glad igen? Varför har han inte lyssnat på mig tidigare? Varför har jag inte varit tillräckligt viktig för honom? Varför har han inte velat dela ansvaret för familjen, både det bra och det dåliga, tidigare? Vem är jag egentligen för honom?

Jag är totalt utmattad och förtvivlat förvirrad. Varför är det så lätt för honom nu, nu när jag inte vill längre?

Rädd

Rädd för att inte orka. Rädd för att göra fel. Rädd för att gå tillbaka av fel anledningar. Rädd för att gå av fel anledningar. Hur fan vet man om man gör rätt?

Oro

Jag drömmer oroliga drömmar, mardrömmar. Försker sova mig till kraft men får ingen ro.

Han säger att det enda som är viktigt för honom nu är att jag blir lycklig. Om det betyder att vi inte kan leva ihop längre är det okej. Han väntar på att jag ska bestämma mig. Vill självklart att vi ska försöka igen, men det är mitt beslut.

Var fanns den här personen förut? Är han på riktigt? Jag känner sorg och rädsla. Är det bara en ny taktik för att få mig att göra som han vill?

Kraftlös

I dag har inte varit någon bra dag. Ett dumt samtal från min mor, en kropp som inte verkade vilja vara med längre, ett huvud som aldrig vill vara tyst.

Jag ska egentligen jobba på eftermiddagarna. Barnens far hämtar dem för att jag ska få den tid jag behöver. Jag försöker varje dag. Jag sätter mig framför datorn och stirrar på jobbet, som stirrar tillbaka på mig. Jag vet vilket datum jag måste vara färdig, jag vet vad jag måste göra, men jag kan inte.

Jag hoppas innerligt att jag har gjort rätt, att all den här smärtan och kampen är värt det. Jag är så rädd för att göra alla illa, för att skapa sår som aldrig kommer att läka. Äldsta sonen frågar och jag tror att han jag har kunnat ge honom bra svar. Jag visar inte min rädsla för honom. Han finns vid min sida, tar på mig, säger att han älskar mig. Han har alltid varit mammas pojke men nu är mer än vanligt och det dåliga samvetet gnager i mig.

I de här stunderna av sorg och rädsla sörjer jag den livskamrat jag har förlorat. Han som har varit mitt stora stöd, min vän. Jag är så vansinnigt arg för att han inte kunde vårda det som var vi, att han lät kärleken dö. Jag försökte få honom att se, skrek så högt jag kunde. Varför?

Ge upp?

I går träffade jag en bekant på gatan. Jag berättade om separationen och hon blev chockad. Vi pratade en stund och till slut sa hon: "Ja, det är klart, har man gjort allt man kan få man väl till slut ge upp." Det lustiga är att jag direkt reagerade på hennes ordval. Jag känner inte alls att jag har gett upp. För mig hade det varit att ge upp om jag hade stannat kvar i den situation jag levde i. Det jag gör nu är att ge mig själv, maken och barnen en chans att förändra och bygga något bra. Jag har inte alls gett upp. Jag har vågat gå framåt.

I nöden prövas vännen

Är det fel att förvänta sig stöd från en av de vänner som funnits i mitt liv allra längst? Är det fel att förvänta sig att den person som man själv alltid har funnits där för ska göra samma sak tillbaka när jag ber om det? Eller är det så att jag inte har bett tillräckligt högt? Jag brukar inte kräva särskilt mycket av vår vänskap, det är kanske därför som jag inte kan förvänta mig något alls just nu.

Det tog drygt två dagar för henne att höra av sig efter att jag skrivit och berättat att maken flyttat ut. När mejlet väl kom påpekade hon att jag ju vet vilken sucker för familjen hon är. Sedan berättade hon om sitt liv och om en av hennes vänner som har problem.

Jag skulle så gärna vilja säga till henne vad jag känner, men vill inte såra. Hon har så mycket med sitt.

Helt ensam

Jag har ofta längtat efter att ha tid, tid att vila, tid att tänka. I går hade jag en hel dag att vila och tänka, i dag kommer att bli likadan. Det kändes tomt. Det är inte många gånger jag har sovit själv i huset, kanske aldrig, och att säga god natt till barnen via telefon var svårt.

Jag är i alla fall glad över att barnens pappa verkar ha lugnat ner sig. Vi pratade bara på telefon i går och det var nog bra. Det blir för påtagligt att träffas och prata. Vi får göra det sen, när vi kan.

Nytt

Allt är nytt. Eller, det är samma barn, samma pappa, samma mamma, men ändå helt nytt. Jag har valt att sätta stopp, att välja en annan väg, en ny väg. Jag har levt så många år i skuggan av någon annans vilja att jag till slut trodde att det var min egen. Jag har skyddat, lappat ihop, vårdat ... Ni får inte tro att min man är en hustrumisshandlare eller notoriskt otorgen, närå, inte alls, han är bara fullt övertygad om sin egen storhet och expert på att välja sig själv. Jag har till och med flera gånger beskyllt mig själv, att det är mitt fel att han ständigt valt bort mig och barnen. Men nu har något hänt: jag tror inte längre på mina egna ursäkter.

För tre dagar sedan flyttade min man hem till sin mamma efter att jag bett honom att göra det. Han gråter. Jag har slagit igen dörren. Barnen är små, tre. Vi har berättat för dem men jag tror inte att de förstår, inte helt, inte de minsta. Det gör så ont att tänka på dem, på deras förlorade familj, men inte ens det kan få mig att öppna upp. Maken ber om en ny chans, gråter igen, erkänner sina misstag. Jag kan inte komma över min ilska, min besvikelse, och jag tror inte på honom. Den person jag ser framför mig nu är inte samma människa som jag har levt ihop med i tretton år. Rädslan för att släppa in honom igen och vända tillbaka till en situation som jag har kommit att avsky är för stark.

Jag har bestämt mig för att välja mig själv, för första gången.