Ensamma

Mamman, mormorn, har åkt. Hon lämnar en hemtrevlig doft, stearinljus och kuddar på rader efter sig. Stora sonen sörjer. De är bästisar, lika ömtåliga.

Jag lämnas ensam med allt det nya. Projektet är färdigt, inget nytt just nu, tid att tänka. Vi kommer lite närmare. Vi pratar mycket. Jag läker, ser hans ärlighet. Gammalt rinner bort. Men tid, jag behöver fortfarande tid.