Nytt

Allt är nytt. Eller, det är samma barn, samma pappa, samma mamma, men ändå helt nytt. Jag har valt att sätta stopp, att välja en annan väg, en ny väg. Jag har levt så många år i skuggan av någon annans vilja att jag till slut trodde att det var min egen. Jag har skyddat, lappat ihop, vårdat ... Ni får inte tro att min man är en hustrumisshandlare eller notoriskt otorgen, närå, inte alls, han är bara fullt övertygad om sin egen storhet och expert på att välja sig själv. Jag har till och med flera gånger beskyllt mig själv, att det är mitt fel att han ständigt valt bort mig och barnen. Men nu har något hänt: jag tror inte längre på mina egna ursäkter.

För tre dagar sedan flyttade min man hem till sin mamma efter att jag bett honom att göra det. Han gråter. Jag har slagit igen dörren. Barnen är små, tre. Vi har berättat för dem men jag tror inte att de förstår, inte helt, inte de minsta. Det gör så ont att tänka på dem, på deras förlorade familj, men inte ens det kan få mig att öppna upp. Maken ber om en ny chans, gråter igen, erkänner sina misstag. Jag kan inte komma över min ilska, min besvikelse, och jag tror inte på honom. Den person jag ser framför mig nu är inte samma människa som jag har levt ihop med i tretton år. Rädslan för att släppa in honom igen och vända tillbaka till en situation som jag har kommit att avsky är för stark.

Jag har bestämt mig för att välja mig själv, för första gången.