Står mitt i och ingenstans,
följer med strömmen.
Måste påminna mig om tiden,
ge mig själv tid.
I går bröt allt samman. Ett telefonsamtal blåste bort varje liten uns av behärskning.
Skrik och hårda ord mot någon jag inte känner, någon som ska ta hand om mitt barn.
I dag önskar jag att jag kände ånger, men känner bara förakt.
Tänker inte stå ut med det här längre. Måste härifrån.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar