I dag har inte varit någon bra dag. Ett dumt samtal från min mor, en kropp som inte verkade vilja vara med längre, ett huvud som aldrig vill vara tyst.
Jag ska egentligen jobba på eftermiddagarna. Barnens far hämtar dem för att jag ska få den tid jag behöver. Jag försöker varje dag. Jag sätter mig framför datorn och stirrar på jobbet, som stirrar tillbaka på mig. Jag vet vilket datum jag måste vara färdig, jag vet vad jag måste göra, men jag kan inte.
Jag hoppas innerligt att jag har gjort rätt, att all den här smärtan och kampen är värt det. Jag är så rädd för att göra alla illa, för att skapa sår som aldrig kommer att läka. Äldsta sonen frågar och jag tror att han jag har kunnat ge honom bra svar. Jag visar inte min rädsla för honom. Han finns vid min sida, tar på mig, säger att han älskar mig. Han har alltid varit mammas pojke men nu är mer än vanligt och det dåliga samvetet gnager i mig.
I de här stunderna av sorg och rädsla sörjer jag den livskamrat jag har förlorat. Han som har varit mitt stora stöd, min vän. Jag är så vansinnigt arg för att han inte kunde vårda det som var vi, att han lät kärleken dö. Jag försökte få honom att se, skrek så högt jag kunde. Varför?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar