Vi var på bio i går, jag och maken. Eat, pray, love.
Jag tänkte att det kunde vara bra, terapi.
Vi grät, flera gånger. Han fler.
Efteråt sa han att han förstod att han inte hade tagit vara på den kärlek jag har gett honom.
Jag sa att han aldrig har velat vara en del av mitt liv.
Det gjorde så ont.
Han sa att det enda han kan göra är att stötta mig;
enda sättet han kan visa att han fortfarande älskar mig.
Förtvivlan. Bottenlös sorg. Vi grät när vi skildes åt.
Vilket är fruktansvärt jobbigt... detta att just i sådant läge få höra hur älskad man är... Det föder skuldkänslor, fick åtminstone mig att tvivla på mig själv.
SvaraRaderaParallellerna mellan våra historier (det lilla jag läser här) skrämmer mig faktiskt. Den manliga reaktionen. Så exakt.
Och det är så svårt att lämna ut, lufta just den biten.
Namnet på min blogg... Ja, så är det. Hos oss.
Det är jobbigt och ger skuld. Ibland önskar jag att han kunde vara arg i stället. Jag försöker vara tydlig men det är så svårt när han hela tiden påminner mig om att han älskar, att han vill fortsätta, att han tänker finnas där ...
SvaraRaderaFruktansvärt.. men samtidigt det vackraste. Ett avsked. Med insikt. Gör ont kanske nu, men blir bra i längden. När sängen slutat kännas tom
SvaraRaderaDet var det, vackert, på ett sätt. Jag hoppas att du har rätt.
SvaraRadera