I går valde jag att följa med på ett jippo för de två störstas skull. Kompisar, tält, lägereld, grillning ... Vänner som jag inte träffat sen separationen, bekanta till dem som jag inte känner. Det pratades en del och jag fick en känsla av att glädja några av dem med mitt "misslyckande". Se på oss, vi håller ihop och har det faktiskt ganska okej. Han är en bra pappa (fast han lyfter inte ett finger i hemmet och jag måstealltid be om hjälp). Jo, men jag har faktiskt börja träna nu (fast han har tränat i flera år direkt efter jobbet vilket innebär många timmar extra hemifrån). Vi har ett bra samliv (fast sex hade vi någon gång i våras).
Jag funderar ibland på om jag bara är bortskämd, om jag kanske lägger ribban lite väl högt? Har jag verkligen rätt att kräva att han engagerar sig i familjen på samma sätt som jag? Han är ju ändå en stabil, trogen, ansvarsfull människa. Har jag rätt att kräva att han visar samma respekt mot min familj som jag gör mot hans? De kan ju faktiskt vara lite jobbiga ibland. Har jag rätt att kräva att han ser mig och sätter mig först ibland? Det finns faktiskt de som har det mycket värre.
I morse var jag i alla fall glad över att slippa vara arg när allt skulle packas ihop. Jag visste att det inte fanns någon att be om hjälp, inte någon att säga åt vad han snälla kunde göra. Jag berättade det här för honom när han hämtade killarna. Han sa att det inte skulle bli så nu, aldrig igen. Jag vet inte om jag tror på det.
Det är så lätt att hamna i det där att man själv är den som tycker fel, vill för mycket, förvränger verkligheten... Tappa inte bort dig själv. Din inre riktning. Du har rätt att må bra!!!
SvaraRaderaJag vet hur svårt det är. Och vi måste alla gå våra egna vägar mot målet, jag går min långsamma nu.
Men, vad du än gör, förlora inte tron på dig själv och dina drömmar. Gör inte det!
Jag försöker, regnnatt, och vissa dagar lyckas jag. I går anmälde jag mig till ett par utbildningar, "hemma". Jag är full med idéer och energi som jag inte har sett röken av på flera år, så jag vet att jag gör rätt, helt rätt.
SvaraRaderaJag sitter här och läser det du skrivit och skrattar igenkännande om det där med "vi hade ju faktiskt sex någon gång i våras" Jag vet inte om vi är på samma ställe egentligen... Jag känner att jag aldrig skulle nöja mig med något mer i hela mitt liv. Ge lika mycket eller gå, lite så känner jag. Jag kan ge mer, jag kan ge allt, absolut, men då vill jag inte ha någon i mitt hem som inte ger lika mycket, bara någon som finns i mitt liv, någon att krama. Men ska någon finnas i mitt hem då är det ge lika mycket som gäller, annars är det mina regler som gäller. Något sådant känner jag. Jag behöver ingen för att leva, jag klarar mig själv, men visst vill jag ha vänner i mitt liv och visst vill jag kramas, men det vet jag att jag får utan att vara två, följa regler och kompromissa med mig själv. Aldrig mer.
SvaraRaderaEftersom jag inte kan registrera kommentaren med min bloggadress så fick det bli mitt googlekonto, men det är alltså Tant Grön som är Jenny, bara så att du vet :-)
SvaraRaderahttp://ihuvudetpatantgron.bloggplatsen.se/
Jag känner nog väldigt mycket som du. Jag tänker inte heller nöja mig längre och det är därför jag har valt att bryta. Jag har gett allt utan att få samma sak tillbaka. Det är slut med det nu.
SvaraRadera